Våran Nikita - del ett

Tänkte skriva några rader om vår hund. En hund som gett oss mycket sorg och oro men framförallt så mycket kärlek och glädje!! Jag började skissa på inlägget i förra veckan men insåg snabbt att det kommer bli alldeles för långt så jag delade upp det i två delar. Här kommer del ett.

Våran lilla Nikita kom till oss i December 2003 efter att vi svarat på en valp-annons och träffat uppfödaren och Nikita tillsammans med hennes "farbror" Boris (som senare visade sig vara hennes pappa) utanför Borås en fredagkväll. Vi tyckte att Nikita var fantastiskt söt och Boris var lugnet själv som trots sina 55 kilo kroppshydda bara hade ett kattkoppel om halsen. Vi hade helgen på oss att fundera på huruvida vi ville köpa henne inte och skulle höra av oss till uppfödaren på söndagskvällen. Vi ville givetvis ha henne! Sötare liten isbjörnsvalp får man leta länge efter.

På tisdagen i veckan efter åkte vi de 40 milen till uppfödaren för att hämta henne och vi möttes av uppfödaren på en stor fin gård och allt såg så fint ut där. "Det här blir toppen" tänkte vi. Vad vi inte visste då var att vi precis köpt hund av en av Sveriges sämsta och mest oseriösa uppfödare. Jag har genom åren varit i kontakt med många valpköpare som alla berättar samma sorgliga historia. Men men det visste vi inte då. Vi tog hem vår lilla prinsessa och första natten i nya hemmet var inte så kul för skruttan. Hon var rädd och ledsen eftersom hon lämnat sin mamma och låg under vår säng och hyperventilerade hela natten. Stackarn! Dagen efter var det lite bättre och hon följde oss hela tiden hack i häl. Nu startade projekt "få hunden rumsren". Mitt i natten ställde vi klockan för att gå ut med skruttan och varje gång efter sovstund, mat eller lek var det bara att snöra på sig kängorna och gå ut med henne.

Nikita julen 2003, ca 16 veckor gammal.

Så kom julen och vi visade upp vår fina lilla skatt för släkt och vänner. Hon och svärföräldrarnas fem år äldre labradorhane kom bra överens. Vi kämpade på med rumsrenhetsträningen och det gick ganska bra med bara några olyckor. Men ett par månader senare började hon kissa inne igen. Vi pratade med veterinär som tyckte vi skulle träna lite till. Sent på hösten 2004 löpte Nikita för andra gången och efter det upptäckte vi blod i urinen. Veterinären tyckte att vi skulle avvakta eftersom hon nyss löpt så det gjorde vi. Ett par veckor senare ringde vi igen och bad att få komma in med henne eftersom hon fortfarande inte var bra och åt lite dåligt. De tyckte vi kunde börja med att lämna in ett urinprov. Det gjorde vi och visade en elak urinvägsinfektion som behandlades med antibiotika. Hon behandlades över julen och piggnade till men på nyårsdagen började fröken bli sämre igen. Hon drack enorma mängder vatten och var hängig. Vi åkte in igen och nu valde de att söva henne och göra ultraljud på njurarna eftersom blodprov visade att de inte fungerade som de ska. Blodprovet som indikerade detta ger bara utslag om mer än 75% av funktionen i njurarna är utslagen så veterinären varnade oss för att läget kunde vara mycket allvarligt. Ultraljudet visade på kraftig inflammation och funktionen var mycket nedsatt. Men veterinären tyckte att vi skulle prova och se hur resultatet blir om njurarna får vila lite. Så vi fick snällt köpa ett specialfoder med låg proteinhalt och utesluta alla andra godbitar som innehöll protein. Det är en anledningarna till varför vi idag har en hund som älskar knäckebröd och morötter :-)
Vi fick komma tillbaka efter ett par veckor för att ta blodprover och sedan fortsätta göra det regelbundet för att se hur värdena utvecklat sig. Och det gick åt rätt håll men fodret (som var svindyrt ur en students synvinkel) fick hon äta i ytterligare tre år. Det här var första gången vi trodde vi skulle förlora henne och hon hade inte ens hunnit fylla två år...

Trött schäferflicka med dåliga värden på njurarna...

Gått på specialfodret i ett halvår och är mycket piggare. Hälsar här på en mycket liten och söt blandis-valp.

Med sin älskade husse på landet i Värmland.

Älskar att simma och gärna långt så därför har vi flytväst på henne.

Vår goa tjej tillfrisknade ju som sagt och vi gick lydnadskurser. Nikita funkade bra tillsammans med andra hundar men ju äldre hon blev desto svårare fick hon för andra tikar. Dessutom kliade hon sig jättemycket och fick stora vätskande eksem om somrarna. Veterinären sa gång på gång att det var skabb och flera tester gjordes för det men gav inget resultat. Hon fick antibiotika för hudinfektionerna och var bra ett par veckor efter varje kur. Men ilskan bestod och kliandet kom alltid tillbaka Tillslut kom veterinären på att ett allergitest kanske kan vara bra att göra. Allergitestet visade allergi mot 6 olika sorters kvalster och veterinären sa att Nikitas pricktest var det tydligaste hon någonsin sett. Nikitas pricktest finns faktiskt med på klinikens hemsida. Bilden hittar du här Rådet blev att hyposensibilisera lilla fröken. Det innebär att man tar sprutor en gång i månaden som innehåller de ämnen som hon är allergisk mot. Så det har vi hållit på med i ett par år nu. Och det funkar faktiskt bra men vi måste komplettera med kortison för att hon ska må bra. Vi gjorde även röntgen av höfterna när utlåtandet kom från SKK var jag verkligen helt förstörd. De visade höftledsdysplasi grad D, vilket inte alls är bra. Jag såg bara en dyster framtid med en halt hund och avlivning som det enda rätta. Men vi pratade med veterinären igen som undersökte Nikita och vi kom fram till att hon nog inte led av det. Ännu... Höftledsdysplasi eller HD som det förkortas är vanligt hos schäfern men det innebär inte per automatik att hunden mår dåligt av detta. Min lilla Nikita tillhör en minoritet som har allvarlig HD men eftersom hon inte har någon artros i höfterna gör det inte ont. Ännu...

Firar treårsdagen tillsammans med Casper.

Nikita och kompisen Bonito

Jag och Nikita. Använde den här bilden när jag skrev för VSHK:s medlemstidning. (VSHK= specialklubb för vit schäfer)

Ja, vi har våran 35-kilos klumpeduns i sängen. Hur mysigt som helst!!

Hos husse kan man slappna av och vara sig själv. (Jättebebis??)

Vi fick 2007 dessutom rådet att kastrera Nikita eftersom allergin blev värre vid varje löp. En mindre klinik i Göteborg blev kontaktad eftersom vi i samma veva avslutade våra studier för flytt tillbaka till Götet. Vi lämnade in vår nu 4-åriga hund för operation och tänkte passa på att åka till Gekås när vi ändå var hundlediga en hel dag. Vi hann precis innanför portarna till varuhuset när mobilen ringde. Det var kirurgen på kliniken som sa att "Ni får komma och hämta Nikita igen för henne kan vi inte operera". Det visade sig att ett rutinmässigt test som de gör inför alla operationer att hon har Von Willebrands sjukdom faktor VIII, dvs blödarsjuka. Kirurgen berättade att de alltid testar för denna sjukdom på schäfer innan operation. Det är inte alla kliniker som gör det och hade hon lämnats in på en annan klinik skulle hon nog dött på operationsbordet... Således är operation av den storlek som en kastrering innebär inte aktuell för fröken. Vi fick hämta hem henne igen och fundera på om inte p-sprutor kunde vara ett alternativ. Vi fick väga fördelar mot nackdelar och kom fram till att med alla dessa sjukor som hon redan drabbats av så måste vi ge henne p-spruta eftersom det fanns goda chanser att allergin skulle bli bättre. Och det blev bättre! MEN risken för juvertumörer ökar rejält när man p-sprutar en hund och mycket riktigt så dök det upp små knölar så småningom....